Här presenteras berättelser och minnen från Långören

• Om Lotsplatsen på Långören

• Lotsplatschefer

• Jakten Idas förlisning 1903

• Nätaboden

• Tidningskungens besök på Långören

• Den gamla lotsbrickan

• Lotsdirektörens inspektionsbesök

• Trions förlisning

• Flatekan på Vanngården

• Ål och kroppkakor - Ålakroppkakor

• S/s Norge förlisning

Om Lotsplatsen på Långören

”Lotsplatsen anlades troligen på 1700-talet. I början av 1800-talet var i östra Blekinge följande lotsplatser: Kristianopel, Sandhamn, Långören och Ungskär å östra kusten samt Inlängan och Hästholmen å södra kusten. Förmanskapet över dessa platser utövades av en lotsålderman bosatt på Långören. År 1877 indrogs lotsplatserna Sandhamn, Ungskär, Inlängan och Hästholmen, vars lotsar överflyttades till Långören. Lotsarnas antal blev här 22 stycken. Överlots av 2:a graden tillsattes, lotsuppassningsställe å Inlängan anordnades, bostad åt överlotsen samt vaktrum och lotsutkik uppfördes och däckad lotskutter tilldelades lotsplatsen. Dess kryssningsområde blev farvattnet mellan Utklippan och Sandhamn.
År 1899 sökte och erhöll överlotsen transport till Karlskrona – Aspö, där han tidigare varit lots. Lotsförman tillsattes då på Långören, och lotsarnas antal har minskats till nuvarande 6, av vilka 2 tjänstgöra vid Inlängan. Dessutom finnes vid platsen en extra lots, tillika båtbiträde, samt 3 lotslärlingar.”

Detta är ett utdrag ur Minnesalbum över lotsverkets personal åren 1914 – 1925 och får bli början på Berättelsen om Lotsplatsen på Långören. Vi vet att den första lotsåldermannen på Långören var Sven Håkansson 1698 – 1778, son till Håkan Kraak. När han blev antagen som lots är inte känt men han efterträddes av sin son Håkan Petersson 1761 – 1845 också han blev lotsålderman. Vi vet att Håkan Kraak bodde på Lånören 1707 den 10 nov då han står nämnd i kyrkoboken, han betalade en gravavgift. Troligen flyttade han tillsammans med sin hustru Annika till Långören sommaren 1706.

De första som vi vet bodde på Långören var Bängt Loo som den 3 juni 1705 fick sina tvillingbarn döpta, Emman och Jonas. Bland dopvittnena var båtsman Erik Eriksson Loo från Långören och Håkan Svensson Kraak från Stenshamn.

Det finns mycket uppgifter att finna i rikets olika arkiv som är tillgängliga och det är en resurs som finns tillgodo för den som vill forska vidare. Jag kommer att berätta utifrån min horisont om vad jag har sett och hört berättas samt om sådant som har kommit i min väg. Eftersom jag var tonåing under lotsarnas sista tid på Långören så blir det mest från 1950-talet.

Håkan Bergström

Långören

Lotshuset från framsidan

Inledning
När man kommer över havet från Kalmarsund på väg söderut och har som mål att besöka någon plats längs Blekingekusten så måste man ta sig runt Utlängan. Det är den genaste och mest lättnavigerade vägen om det inte var för vädrets skull. De mest förhärskande vindarna på vårt hav kommer från sydväst. För ett seglande fartyg var detta en stort och riskfylld uppgift. En jakt lastad med kalk från Degerhamn hade säkert stora svårigheter att kryssa mot vind och sjö i den sydvästliga vinden för att ta sig runt Utlängan. Även vindar från Ost och NO med sin grova sjö utgjorde en risk för fartygen. Staden Karlskrona hade börjat byggas och man drog farleder genom skärgården både för flottans fartyg och för kofferdisjöfarten. Karlskrona fick tre angöringar, en rakt söderut mellan Kungskolms fort och Drottningskär, en från väster förbi Västa Hästholmen och en från öster in vid Långören.

Lotsarna på Långören hade som uppgift att säkerställa sjöfarten från havet i Öster genom farleden in till Karlskrona. Detta innebar att man mötte fartygen ute på havet och ledsagade dem genom de smala passagerna in till Karlskrona. I lotsarnas uppgifter ingick också att sköta om prickar och sjömärken, en stor och tidskrävande uppgift.

Hon flaggar!
Spring bort till farbror Anders och varsko! Det var onödigt order för Anders Andersson som var båtsman var redan på väg ner i lotsbåten. Pappa som stod på tur att lotsa sprang ner till lotsbåten med krage och slips i ena handen och taxan i den andra och kragknappen i munnen. Väl i styrhytten på lotsbåten satte han på krage och slips. Lotstaxan som var en liten mapp innehöll de handlingar han behövde ha med sig. Så går lotsbåten ut mot fartyget och kör fram längs fartygs- sidan och lotsen äntrar fartyget. Så leder lotsen fartyget genom farleden. Om lotsbåten kommer direkt tillbaka så vet mamma att det inte är lönt att vänta med middagen eftersom då är han förmodligen på väg till Karlskrona eller längre. Men om lotsbåten följer efter så gäller lotsningen den första delen av farleden fram till Yttre Park eller möjligen till ankarsättningen på Torhamnsfjärden. Lotsarna turades om att lotsa och på 1950-talet var man tre till fyra lotsar så det blev var fjärde gång. Man hade utkik under dygnets ljusa timmar och i denna uppgift deltog också båtsmannen och eventuella lotslärlingar. Man höll utkik efter fartyg som signalerade att man ville ha lots. Signalen var att man hissade Svenska flaggan i främsta masten. Egentligen fanns det en internationell signalflagga för detta (signalflaggan G) men skutorna hade ofta sitt eget sätt. Vi barn fick ibland uppdraget att springa upp i tornet och titta efter om något fartyg var på väg. En del lotsar hade fin utsikt hemifrån och behövde därför inte gå upp och ner i tornet så ofta.  

Båtarna
På Långören fanns det två lotsbåtar, Långören 1 och Långören 2. Långören 2 var den lilla lotsbåten och användes ibland när den stora båten redan var ute eller stod på land för bottenmålning. Lotsarna ägde lotsbåtarna och till deras underhåll fick man bidrag från Lotsverket. När en lots blev ordinarie och således fick fast tjänst efter att ha varit extraordinarie så fick han köpa ut den avgående lotsen. Mera om detta längre fram.

Lotsbåten var den stora tryggheten på ön. Den användes även till transporter av folk och varor. En gång i veckan, ungefär, åkte man till stan. Då var båten full av öbor som skulle göra sina olika ärenden. Det tog ungefär 90 minuter in till stan. När man så kom fram och förtöjde vid Tallebryggan kom man överens om vilken tid man skulle åka tillbaka. Det kunde vara tandläkarbesök, bankärenden och så måste lotsförmannen titta in hos Kindborgs med skeppsmäkleri och skeppshandel. De lotsar som hade vakten eller stod i tur att lotsa kunde inte följa med.

Prickarna
Lotsarna på Långören ansvarade för alla prickar i skärgården från havet i öster fram till Skällesund och Möcklösund därefter tog Aspö lotsplats vid.

Prickarna var fördelade mellan de olika lotsarna som på så sätt hade var och en sina prickar. Man förde journal på dessa prickar s.k. prickrulla. Det finns prickrullor kvar att titta på för den som är intresserad. Prickarna hade olika utseende beroende på hur de stod i förhållande till farleden eller grundet dom de utmärkte. Dessutom var de olika långa eftersom det ju är lite olika djupt i skärgården. Så var alla prickar märkta med ett nummer som var inskuret med romerska siffror. 

Pricken bestod av en över och en understång. Längst ner en sko, en bygel, som fästes med en schackel i ankarstenens ögla. Mitt på pricken i vattenlinjen fanns ett flöte som bestod av fyra ca en meter långa träklossar, ”böxerna”. Ankarstenarna var ett kapitel för sig. Det var mycket stora stenar som man med hammare och mejsel borrat hål rakt igenom. De stora prickarna behövde väldigt stora stenar och det var ett bekymmer när man förlorade en prick och därmed stenen.

På 50-talet var farledsprickarna ”släta” eller ”kvastar”. De släta var målade med övre halvan vit och nedre svart. Kvastprickarna var helt röda. Under vattnet var alla svarta och målade med tjära, stenkolstjära. Kvastprickarna hade en kvast av björkris i toppen och ibland två sk. dubbelkvast. När man åkte till Torhamn svängde man av vid just ”dubbelkvasten”. Minnesregeln för på vilken sida prickarna står om farleden var: ”röd och rusk i nord och ost – slät och vit i syd och väst”. Så, vi rundade dubbelkvarten när vi körde till Torhamn så att vi inte skulle komma för nära Kyrkeflisan. För sådant straffar sig det vet vi.

Det var ju mycket viktigt att prickarna stod på exakt rätt plats. Varje prick hade sina märken och de stod i prickrullan. ”Östra gavelknuten på Petter Larssons uthus överens med den stora stenen på västra Skäret och Gäddeflötens högsta sten mitt för stångmärket på Hästholmen.”  Så var det då före satellitnavigeringens tid. Det var viktigt att ha lokalkännedom. Denna försvann 1960 när prickar och sjömärken togs över av lotsarna på Aspö. Vi kan se orangemålade stenar när vi promenerar på stranden. Detta är märken som man sedan gjorde för att hitta prickarnas rätta plats.

Det hände att prickarna flyttade sig och då var lotsen alltid på sin vakt och satte den rätt igen. Det kunde vara vind och sjö som flyttade en prick eller isen som drev förbi. Ofta försvann björkruskorna när ett isflak drev över en prick. Då ersattes denna provisoriskt med en eneruska. Man tog vad som fanns tillhands på ön. 

På våren byttes alla prickar ut mot de nymålade som låg färdiga på Lilla Salthallen där man hade prickupplaget. Det var ett hårt arbete och alla lotsarna var engagerade. De tunga prickarna skulle lyftas ombord och iland. Man lyfte ombord pricken på lotsbåten med den lastbom med talja som man hade. Lotsbåten hade fått skyddstrall på däcken och man lyfte ombord prickestenen och flyttade den till den nya pricken. Så arbetade man med prick efter prick dag efter dag tills alla prickarna var bytta. På Lilla salthallen hamnade så alla de gamla prickarna som hade stått i sjön under ett helt år. Trekantskrapan var verktyget som tog bort alla snäckorna, havstulpanerna. Hade man tur så var alla prickarna hela och man hade inte förlorat någon. Det är klart att man sneglade på kollegan som aldrig verkade förlora varken prickar eller prickestenar. Så skrapade man bort snäckorna och när man hade tid snickrade man och lagade. På våren kom det stora balar med björkris som man hade beställt från fastlandet. Då kunde man sätta på kvastar på prickarna med hjälp av kabbelgarn som var smidigt att binda med. Så kunde man passa på att aga barnen nu när man ändå hade god tillgång till björkris.

Lotsens karriär
Den som ville bli lots var tvungen att ha gedigen erfarenhet som sjöman. Därför var ”seglationen” en viktig post på varje ung mans CV.  På 1930-talet var det viktigt att skaffa sig praktik på segelfartyg trots att ångfartyg och motorfartyg var på stark frammarsch. Man seglade och skaffade sig så gedigen praktik som möjligt och kunde så småningom läsa på sjöbefälsskolan. Man läste till Första klass Skeppare, Nordsjöskeppare, Styrman eller Sjökapten. Olika tider har krävt olika examen. Många av Långörenlotsarna har också tjänstgjort på Lotsverkets inspektionsfartyg Malmö.  Detta gav god praktik samtidigt som man fick bra kontakt med övrig personal på Lotsverket.

När det blev en plats ledig kunde man söka som lotslärling. Man fick ingen lön men fick möjlighet att lära sig de olika farlederna och allt som fordras för att säkert kunna föra ett fartyg genom skärgården. Lotsexamen avlades tillsammans med en äldre lots på platsen och en chef från Lotsverket eller lotsförmannen. När man hade sin lotsexamen dokumenterad kunde man söka arbete på den plats där man hade utbildats. Nu fanns det inga platser att söka förrän någon blev pensionerad. Man blev extraordinarie lots och fick en gallon på armen. Nästa gång söker man som ordinarie lots och det förblir man till sin pension. Den som får uppleva många år av prickfri tjänstgöring kan bli utnämnd till Mästerlots. Ett fint sätt att uppmuntra duktiga medarbetare, tycker jag. För det var endast en titel och efter vad jag förstår medförde det ingen extra löneförmån. Den lots som stod i tur när någon blev pensionerad kunde få bli lotsförman. Lotsförman är den som i dag kallas Lotsplatschef, tidigare Lotsålderman.

När sedan lotsen blev gammal kunde han begära avsked med pension.

Ett stort steg för Långörenlotsen var när han blev ordinarie och fick sitt andra streck på armen. Han skulle då köpa ut den pensionerade lotsen från hans del i lotsbåtar och prickar. Det kunde bli en mycket kostsam historia och det var inte alltid man var överens om priset. Men det handlade om livsuppehället och måste lösas.

Lotsplatsens avveckling
1960 avvecklades Långörens Lotsplats efter att ha tjänat sedan ca 1711. Lotsplatspersonalen bestod av lotsförmannen Torsten Bergström, Lotsen Lennart Nydén och extralotsen Ingvar Nilsson samt båtsmannen Anders Andersson.

Torsten Bergström och Ingvar Nilsson blev förflyttad till Aspö, Lennart Nydén blev förflyttad till Bergkvara och Anders Andersson blev kvar på Långören till sin pension med uppgift att sköta om prickar och annan utrustning som fanns på ön.

Lotshuset och lotsbryggan togs över av fortifikationsverket. Lotsboden  nedanför lotshuset behövde lotsverket som förråd och arbetsbod för underhåll av prickarna. Aspölotsarna fick ansvaret för prickarna som tillhörde farlederna runt Långören men prickarna fick landas på Långören eftersom det var för långt att köra dem till Aspö. Eftersom Aspölotsarna inte tyckte om att med sin stora lotsbåt köra in i Korran på Långören byggdes nya ramper för prickarna ute på Salthallen nära ångbåtsbryggan. Dessa ramper gjordes av järnvägsräls på betongplintar. Här lade man prickarna och farbror Anders skrapade och målade prickarna tills han gick i pension. Då flyttade man all verksamhet till Aspö och den utrustning som fanns kvar överläts till Anders Andersson. Arbetsboden blev en bra sjöbod och den fula järnvägsrälsen blev liggande kvar.

Till sist...
Så långt min berättelse, den kommer att kompletteras efterhand som jag kommer ihåg flera händelser eller om du har synpunkter och idéer om vad vi ska berätta. Läs gärna vidare på denna sida för allt vad jag hittar i mina små undersökningar presenterar jag här.

Välkommen med dina frågor, idéer och förslag!

Håkan

Lotsplatschefer på Långörens lotsplats 1715 – 1960
Sammanstälning av Håkan Bergström Långören

Jakten Idas förlisning vid Långören den 19 april 1903

Sammanställd av Håkan Bergström, Långören

Den 19 april 1903 inträffar en svår olycka vid Långörens Lotsplats. Tre sjömän och lotsförmannen på Långören omkommer. Vi låter de berättelser som finns tala för sig själva. Först den officiella rapporten av lotskapten R von Rosen sedan hur den muntliga traditionen berättar åttio år senare och därefter berättelsen om sjömännen och deras anhöriga.

Berättelsen om Jakten Idas förlisning vid Långören den 19 april 1903

Lotskapten friherre R von Rosens rapport om händelsen:

”Den 18 dennes på aftonen låg jag vid Långören i och för tjänsteförrättningar följande dag. Under natten tilltog en orkanartad snöstorm hvarför även styrbords ankare fälldes. På morgonen den 19 nerekom styrman Sjöberg i min hytt och sade att kalkslupen ”Ida” från Degerhamn drifvit på grund samt att vi och lotsförman Borgström önska segla dit för att tag manskapet därifrån. Jag svarade ”gör det om ni så kunna och vilja”. Därefter steg jag genast upp och klädde mej samt gick upp på däck. Jag såg då lotsbåten återvända från slupen med det bärgade folket samt tillsade det på ”Kalmar” kvarvarande folket att göra kaständar klara såväl för som akter. Lotsbåten fortsatte 100 m styrbord om Kalmar men gick ej genom vind och kantrade då i vändningen. Som båten var försedd med barlast sjönk den genast och folket kom i sjön. Med det kvarvarande folket ombord, 3 man, lättade genast ankare och försök till hjälp, men till följd av den hårda strömmen och snöstormen kunde intet uträttas. I fara att själf komma på grund ankrade jag, nedfirade ena båten, utkastade lifbojar samt 3 st ombordvarande stora prickar för att dess möjligen skulle kunna komma de nödställda till hjälp, ehuru till följd av snöstormen intet spår syntes av desamma men allt var förgäfves. Under hela tiden blåstes med lämpliga mellanrum i båda ånghvisslorna för att påkalla hjälp från Långören. Båt utkom också därifrån bemannad med lotsar, fiskare och lyckades de. Dock i mycket medtaget tillstånd rädda styrman Sjöberg som ilandsättes och behandlades på lämpligt sätt. Af lotsförman Borgström, matrosen Berg och de två männen från ”Ida” syntes inte etet spår. Det var ett ögonblicks verk. Den sjunkna lotsbåten blev den 20:e upptagen.. De drunknade hafva ej återfunnits. Draggning hafva påbörjat.”.

Så långt lotskapten R von Rosens rapport som jag fick del av tack vare Bertil Petersson, släktforskare i Föreningen Långöraslälten.

Lotsförman Borgström och matrosen Berg hittades vid draggning den 25 april 1903.

Den muntliga traditionen berättar genom Lotsförman Petter Sjöström följande:
Ja, det var så att det förliste en kalkslup här vid Sibbören 19 april 1903. Lotsångaren från Kalmar låg här ute till ankars och lotsförmannen var där, han hette Borgström. Så blir det ett förskräckligt väder och kalkslupen förliser och besättningen kommer i vattnet. Då går Borgström ut med båten från lotsångaren för att rädda besättningen. Det går bra man tar ombord två man och så seglar man tillbaka till lotsfartyget. Just som man ska lägga till så kommer det en by och välter båten och alla kommer i vattnet. Två man från Ida, en matros från lotsfartyget och så Lotsförman Borgström drunknar.

Man söker etter de drunknade och hittar alla utom Borgström. Men Borgström låter sin inte nöja med detta. Om natten oroar han en fru på Ungskär av någon anledning och så en natt så stör han Mattsson på Långören. Han är där och ryster i hans hottestänger och Mattson ropar Va e de? Va vill du? Borgström svarar, varför har ni inte tagit upp mej? Nej svarar Mattsson vi har vatt o letat etter dej men kan inte hitta dej. Jag ligger där vid den stora hällen, säger Borgström. På morgonen går Mattsson till Anders-Petter som är känd för att ha förstånd på sådana här mystiska saker och berättar om händelsen. Ja, säger Anders-Petter, där finns det bara en stor häll, där vid Gäddeflöten. Så ror man bort till den stora hällen vid Gäddeflöten och hittar Borgström. Han ligger nu på Torhamns kyrkogård. Det var den siste som hette Borgström på Långören.

Så långt den muntliga traditionen om denna mycket sorgliga händelse. Men vilka var det som drunknade och vilka var det som seglade med kalk i en slup förbi vår Ö?  Berättelsen har en sorglig fortsättning som Martina Nilsson, Ölandsbladet berättar om, läs vidare här nedan.

Exempel på hur en jakt kunde se ut.

BERÄTTELSEN OM JOSEFINA – HÅRT PRÖVAD SJÖMANSHUSTRU
Av Martina Nilsson, Ölandsbladet

Livet som sjömanshustru – och sjömansmor – var ingen dans på rosor. Det fick Josefina Olsdotter erfara. Flera gånger om. Två äkta män och tre söner förolyckades på havet.

Den första mars 1882 övertar sjömannen Henrik Andersson, Nedre Västerstad, kontraktet för Gåsesten No 1 av skeppare A Lundgren. Tomtarrendet förhandlades till fjorton kronor per år. Någon byggnad stod då inte på tomten. Den muntliga traditionen gör gällande att Henrik flyttade ett större boningshus från Fröbygårda vid Beijers hamn till Gåsesten. När huset långt senare renoverades framkom att plankorna var numrerade, vilket styrker teorin att det tidigare varit monterat på annan plats.

Kanske gick Henrik i giftastankar med Josefina Olsdotter när han anskaffade tomt och hus?

Den sjuttonde december samma år vigdes nämligen de tu. Josefina var då 25 år, Henrik 35. Deras hus var byggt i två våningar – den nedre med kök plus tre rum och en liten hall, den övre bestående av tre rum och hall. Som värmekälla hade man två halvrunda och två fyrkantiga mindre kakelugnar. Belysningen var givetvis fotogenlampor. Ett hem att trivas i.

1885 införskaffar Henrik jakten Sofia av S L Pettersson från Mörbylånga köping. Året därpå köper han och Josefina Hemmansdel No 2 för 1400 kronor i kontanter. Marken ligger i anslutning till bostadshuset och höslinder liksom andra mindre ekonomibyggnader uppförs ganska snart. Jakten Sofia gick visserligen med bandkäppar till cementtunnor och lera från Påboda samt med returlaster av cementtunnor, men det troliga var att Henrik hade för avsikt att överge sjömansyrket för lantbruket och sedermera använda jakten för bondeseglation enbart. Han räknade säkert med lönsam avsättning för sina jordbruksprodukter på fastlandet där byteshandel med ved och virke ingick.

Framtiden såg ljus ut.

ÄNKA – FÖR FÖRSTA GÅNGEN

Paret fick tre barn inom loppet av fyra år.

Den yngste, Henrik, föddes den 17 augusti 1888, dagen före olyckan,
den som rycker barnens far och Josefinas älskade make ifrån dem.

Skeppare Henrik Andersson drunknar utanför Risinge i Kalmarsund. Han återfinns tre veckor senare och begravs den trettonde september. Vad som orsakade olyckan står inte beskrivet i Ölands Smedbys kyrkbok. Vid den tiden var det däremot inte ovanligt att sjömän på mindre fartyg spolades överbord vid hårt väder. Räddningsaktionerna vid sådana tillfällen var lätträknade.

Den nyfödde sonen får sitt namn efter den avlidne fadern.
Förmyndare för de tre små barnen blir nämndeman Per Olsson, Hulterstad.

LIVETS MYSTERIER
Josefina beslutar att sälja jakten Sofia. Denna försäljning blir början till ett nytt liv för den tappra änkan. Köpare av jakten blir Axel Johansson. En ung sjöman som redan vid tjugo års ålder prövats hårt av livet. Vid fem års ålder miste han sin far, sjömannen John Pettersson, i en sjöolycka i trakterna av USA. Samma år avlider hans enda syster. När Axel är sju år gifter modern, Emma Olofsdotter, om sig och han får två halvbröder och två halvsystrar varav en bror går bort fem år gammal och en syster vid fjorton års ålder. 16 år fyllda flyttar Axel till Stockholm, för att fyra år senare återvända till föräldrahemmet i Övre Västerstad som sjöman. 1890 flyttar han igen, men inte så långt den här gången, han blir då skriven i Ölands Smedby.

Om Josefina vid försäljningen av jakten till Axel hade någon aning om att denne skulle bli hennes andre make två år senare är höljt i dunkel.

1890 vigs den 33-åriga Josefina med elva år yngre Axel.
Tillsammans får de sex barn, fyra pojkar och två flickor. De båda töserna dör dock bara någon månad efter respektive födsel. Diagnosen löd slaganfall.

BARNEN SATTES I ARBETE
Redan vid sju åtta års ålder fick barnen hjälpa till vid de flitigt förekommande vedlossningarna i Gåsestens hamn. Att få ledigt från skolan var aldrig något problem. Veden användes sedan inom bygden, men fraktades också ända till motsvarande sidan på östra Öland.

Barnen från Josefinas första, och till synes mycket lyckliga äktenskap, börjar nu blir vuxna. Arthur mönstrar genast efter avslutad skolgång på först lite mindre fartyg, senare större som trafikerar utlandet. Theresia emigrerar som fjortonåring till Nordamerika (1900). Henrik stannar tills vidare hemma och hjälper till med hemmabrukets skötsel.

NYA SÅR I HJÄRTAT
Tiden har fått läka en del sår. Då drabbas Josefina återigen.1903 mister hon sin andra make i havets djup.

Den 19 april 1903 råder det oväder, det värsta i mannaminne. Kraftig nordlig och nordostlig vind ställer till med olyckor på både land och hav. Orkanen sträcker sig från Småland-Öland ner till Skåne. Det var en fasans natt för havets söner. Och för dem som väntade på dem hemmavid.

Jakten Ida från Degerhamn med tre man ombord, däribland skeppare Axel Johansson strandar vid Långören i Blekinge skärgård. Lotsångaren Kalmar kommer till undsättning med sin mindre båt. Ett farofyllt uppdrag, men plikten kallar. En person, mycket tyder på att det var Axel Johansson, lyckas de få ombord, men på vägen tillbaka kantrar den lilla lotsbåten i de rytande vågorna. Den ende som klarar sig är styrman Sjöberg från lotsångaren. Axel begravs i Karlskrona den 28 maj. Efter tretton års äktenskap har Josefina förlorat ännu en äkta man, ironiskt nog på hennes 46:e födelsedag.

Jakten Ida förblev för övrigt ett olycksfartyg. Den första december 1903 sprang hon läck i Kalmarsund under stormiga förhållanden, hon strandade och blev vrak utanför Halltorp på Öland. Denna gång klarade sig besättningen med livet i behåll.

Nu utses hemmansägare P A Johnstone, Hammarby, till förmyndare för Josefinas minderåriga barn.

EN SVÅR TID…

Efter olyckan väntar en svår tid för Josefina som nu är ensam med fem hemmavarande barn, pojkar i åldrarna fem till femton år. Något socialt skyddsnät fanns inte på denna tid, familjen fick förlita sig på vad de kunde få ut av jord och djur på gården. Ett värdefullt stöd kom Ida Johansson/Eriksson, 22 år, att bli. Efter fem år i Nordamerika återvänder hon till grannbyn Hammarby 1903. Ida kommer från en sjömansfamilj och antog erbjudandet om att bli hamnfogde på Gåsesten. Hon förblev Josefinas vän livet ut.

Sonen Arthur emigrerar vid nitton års ålder till Nordamerika.

De fyra sönerna Josefina fick med Axel tar samtliga efternamnet Axelsson. Året är 1910 och familjen har så smått hämtat sig från Axels bortgång. Valfred, 20, börjar som sjöman, men blir snart skeppare. Albin, 15, är snickare. Thure, 14, seglar på samma fartyg som sin bror, Valfred, och Oskar, 12, är i slutskedet av sin skolgång. Då inträffar den tragedi som Josefina blir märkt av för resten av sitt liv.

…BLIR ÄNNU VÄRRE

Den nionde maj 1910 seglar skeppare Valfred Axelsson samt hans bröder Thure och Oskar med jakten Elida från Degerhamn till Lyckeby med kalk. Den yngste ska hälsa på brodern Albin som tillfälligt är i Karlskrona. En svår storm med kraftiga regnbyar överraskar de unga männen. Det häftiga regnet gör det omöjligt för lotsarna att lokalisera fartyget medan det ännu flyter. Istället når de fram först när bara masten syns över ytan. Elida sjunker på tolv meters djup. Med sig tar hon tre bröder Axelsson. De två äldsta pojkarna återfinns och begravs i Torhamn. Den yngste får dock sin sista vila i Ölands Smedby efter osannolika turer. Vindar och strömmar för nämligen, sju veckor efter olyckan, stoftet av tolvåringen i land vid hembygdens strand. En kvinna som arbetat på en åker får ingivelsen att gå ner till vattnet, där finner hon Josefinas yngste son. Hon kontaktar omgående hemmet och Henrik får det tunga uppdraget att med häst och vagn hämta hem sin förolyckade bror. Josefinas känslor när hon återser sin döde son insvept i ett vitt lakan går antagligen inte att beskriva. Ingen människa förtjänar så oändligt mycket sorg. Ortsbefolkning har också vittnat om att Josefina aldrig blev helt återställd efter förlusten av sina tre söner.

Josefina hade nu förlorat två äkta män, tre söner och två döttrar under sin tid i Gåsesten. Arthur och Theresia fanns i Amerika sedan de emigrerat. Något de båda återstående barnen, Henrik och Albin, också planerar för. Vid 53 års ålder kunde livet tett sig ljusare för vår hårt prövade sjömansänka.

LÄMNAR GÅSESTEN

Hon bestämmer sig för att sälja sina egendomar i Gåsesten. Ett byte äger rum.

Väninnan Ida med maken John Eriksson, som är skeppare, flyttar till Gåsesten. Josefina övertar deras fastighet i Hammarby. Samma dag som försäljningen av Gåsesten 1:2 undertecknas, 15/6 1911, emigrerar Henrik, 23 år, till Amerika. Hans plan är att tjäna så mycket pengar att han kan återvända och skaffa sig ett eget lantbruk, vilket han med facit i hand lyckas med. Albin är nu 16 år och flyttar med modern till Hammarby. Tre år senare (4/3 1914) emigrerar också han. Josefina är nu helt ensam.

1920 återvänder dock en annan son, Arthur. Han övertar Hammarby 2:4 av Josefina och gifter sig med John Erikssons syster, ungdomskärleken Ellen Eriksson. Detta sedan Josefina gift sig för tredje och sista gången. Hon är nu 63 år och hennes nyblivne make, Johan Göransson, 67. Även han har två äktenskap bakom sig. Josefinas nya hem blir i Nedre Västerstad där maken är lantbrukare.

De får nio år tillsammans. Johan går ur tiden 1929.

När Josefinas hälsa börjar svikta på ålderns höst tar sönerna Arthur och Henrik, som också han återvänt från Amerika, väl hand om henne. Hon får växelvis vara i Hammarby och Lindby till sin död 1936. Hon blir begravd i Ölands Smedby, efter ett hårt liv fyllt av tunga sorger.

FYRA VUXNA BARN

Hur gick det då för Josefinas fyra efterlevande barn?
Arthur återvände ju till hembygden och anlitades flitigt som snickare. Han och Ellen fick inga barn.

Henrik återkom också han från Amerika och köpte ett eget lantbruk i Lindby, Ventlinge. Han gifte sig med Elma och fick två söner.

Theresia bosatte sig för gott i Amerika. Hon gifte sig och drev en farm för uppfödning av får. Både Arthur och Henrik besökte henne när de bodde i det stora landet. Om hon fick några barn förtäljer inte historien.

Albin stannade också han i Amerika där han gifte sig och arbetade som snickare/byggmästare. Paret fick inga barn. Han återvände en enda gång till sin hembygd, under 50-talet, för att återse sin barndoms trakter och hälsa på bröderna Arthur och Henrik.

EN HÄNDELSERIK ORT

”Gåsesten, denna fina plats med så många minnen får ej falla i glömska”, konstaterar Gösta Wahlgren i sin dokumentation som har sammanställt med hjälp av släktforskaren Anita Jaensson och Mats Gustavsson, vilken tillsammans med sina föräldrar var de sista permanentboende på Gåsesten.

Hur ska ett sådant grymt levnadsöde kunna falla i glömska?

MARTINA NILSSON

FOTNOT: Under åren 1897-1920 finns nio dödsfall på sjön registrerade i Ölands Smedbys kyrkbok.

FAKTA/ Josefina Olsdotter

Levnadsår: 19 april 1857- 6 mars 1936.

Bodde: Uppvuxen i Svibo. 1882-1911 Gåsesten. 1911-1920 Hammarby. 1920-1929 Nedre Västerstad. 1929-1936 Hammarby/Lindby.

Familj: Fadern var hemmansägare Olaus Jaensson, född i Ventlinge 1813 (död 1886), modern Britta Andersdotter född i Kalmar 1817 (död 1894). De vigdes 1843. Josefina hade tre systrar och lika många bröder. Familjen var jordbrukare i Svibo. Josefina gifte sig första gången den 17 december 1882, med Henrik Andersson, skeppare och virkeshandlare. Född i Stenåsa den åttonde februari 1847. De fick tre barn; Arthur (18/12 1884), Theresia (6/7 1886), Henrik (17/8 1888). Maken Henrik avled 1888. Andra äktenskapet ingick hon 1890, den 29 november, med Axel Johansson, också han sjöman. Född i Övre Västerstad, 1868. De fick sex barn; Valfred (9/12 1890), Alexia (8/3 1892), Alice (8/3 1894), Albin (11/2 1895), Thure (8/9 1896), Oskar 18/10 1898). Axel omkom 1903. Tredje äkta maken var Johan Göransson med vilken hon fick nio år sedan de gift sig den fjortonde februari 1920.

Sysselsättning: Sjömanshustru, mor och till viss del lantbrukare.

Nu. Gåsesten har blivit en by för sommargäster. Så här ser Josefinas Gåsesten ut i dag, nu är den livliga hamntrafiken ett minne blott.

HAVET BLEV DERAS SISTA VILOPLATS

Många var de ölänningar som gick till sjöss redan i unga år. Flera av dem fick dessvärre sin grav i havet eller på främmande platser. I kyrkböckerna finns sjömännens öde bevarade.

Kyrkans tjänare var ofta de som fick meddela föräldrar och syskon när deras anhöriga mist livet på det stora blå. Sjömanspräster, generalkonsulat och fartygsrederier hade kyrkorna som kontakt och förmedlingsorgan. Prästerna var också noga med att anteckna varje död församlingsmedlem och omständigheterna kring bortgången, kanske förliste fartyget eller så skedde en olycka ombord eller i hamn. Dessa kyrkböcker är skatter för Gösta Wahlgren och hans medarbetare.

I Södra Möckleby kyrkbok finns sjutton förolyckade sjömän registrerade mellan åren 1900–1929. En av dem var Karl Norberg som inledde denna artikelserie. En annan var Göstas farbror, Ernst Wahlgren, som var eldare på ångaren Mercia. Fartyget ingick i en konvoj på väg från Göteborg till England under det första världskriget (1918), men halkade lite på efterkälken. Skeppet gick ett grymt öde till mötes och sänktes av tyskarna. Alla ombord förolyckades.

SJU DÖDA ÖLÄNNINGAR

Ventlinge kyrkbok redovisar sju avlidna i samband med sjöolyckor mellan åren 1894-1920, Ås fyra (1902–1917).

I Gräsgårds kyrkbok finns 15 namn återgivna (1895-1931).

Prästen i Gräsgård har den 15 april 1857 beskrivit en olycka i mer än vanligt utförliga ordalag. I stormigt och byigt väder förliste denna dag ett fartyg med sju personer ombord:

Jöns Persson, hemmansägare och före detta nämndeman i Össby, 50 år.

Göran Nilsson, ålderman i Össby, 47 år.

Peter Olsson, hemmansägare i Össby, 31 år.

Anders Peter Jönsson, hemmansägare i Össby, 25 år.

Peter Gustaf Larsson, inhyse i Össby, 25 år.

Jonas Nilsson, torpare i Nygärde, 59 år.

Andreas Månsson, inhyse i Svibo, 34 år.

Männens uppdrag var att köpa virke på Småland.

Prästen i Gräsgård skriver: ”Dessa förestående fem (Össbyborna) allmänt aktade, av de sina ömt älskade, nu djupt saknade personer omkomna under segling från Grönhögen till Småland den 15 april 1857. Väderleken var stormig och byaktig. Ingen av de på farkosten varande sju personer av vilka två voro från Ventlinge blev räddade. Allmän äro sorgen, djup förkrossning inom denna församling i följd av olyckshändelsen”.

– Måhända var det denna tragiska olycka som bidrog till att Gräsgårds sjöräddningsstation fick ett sådant positivt bemötande av ortsbefolkningen när den etablerades den fjärde maj 1860, säger Gösta Wahlgren.

PÅ FRÄMMANDE HAV

Vi avslutar med Segerstads kyrkbok där tre namn mellan 1912-1923 finns nedskrivna som sjöolyckor. En av dessa var sjöman Henry Birger Louis Hagström från Segerstads fyr, född 1897, som drunknade utanför Nicaraguas kust den tredje maj 1915. Enligt en skrivelse från Norska konsulatet i Kingston Jamaica omkom Hagström i samband med ett norskt barkskepps förlisning.

Öländska söner finns begravda i världens alla hörn. Avlidna i tjänst.

Havet ger och havet tar.

MARTINA NILSSON

Nätaboden, öns självskrivna sambandscentral
eller arbetets gemenskap

Av Håkan Bergström

                                                    En mycket viktig del av öns försörjning var de ålbottengarn som man hade i ett gemensamt bolag. Fem pålade ålbottengarn sträckte sig ut från Långörens östra strand. Det var ett hårt arbete att sköta om dessa ålbottengarn. Pålningen skedde under de sommardagar då vädret var som allra finast. Helst skulle det vara bleke. Ett annat stort arbete skedde i nätaboden under försommaren. Då, bötades (lagades) och reddes bottengarnen till. Det var ett tidsödande arbete men eftersom det till stora delar skedde inomhus så var man inte så beroende av vädret. Någon värmekälla hade man inte varför arbetet började när det blev varmt på sommaren så att man kunde sitta stilla inne.  

Vi barn var ofta där och hälsade på och lyssnade på gubbarna när de arbetade och pratade. Det var roliga gubbar som hade mycket att berätta och man delade bekymmer och visade att man brydde sig om vad som hände. Här delades både lokala händelser och vad som hände på ön eller grannöarna. Man kunde också märka att man hade ögonen på varandra. Om det var något som avvek så kommenterades det i nätaboden. Här cirkulerades alla öns nyheter och så när man gick hem för att dricka elvakaffe eller äta middag, när postbåten hade kommit, så fick familjen sin del av nyhetsflödet.

-  Idag skulle Lennart få  kroppkakor till middag det var längesedan vi hade det tycker du inte det älskling? Jo, om det var längesedan det var lördag sist så… Vilken dag har du tid hos tandläkaren? Vi måste köra till stan snart jag ska prata med gubbarna. Pappa var hemma och åt middag. Det var en idyllisk familjesituation när alla var inom räckhåll. Mamma var i köket och pappa var kanske på sjön men för det mesta var han hemma vid måltiderna.  

Farbror Petter hade bekymmer för sonen som var sjöman hade inte hört av sig på nu snart två år. Mamma Gunhild var mycket ledsen och oroad. Man hade kontaktat rederiet men pojken fanns inte kvar på fartyget. Detta var något som avhandlades i nätaboden. Har ni hört något från pojken? Nej, inte ett brev, inte en rad.

Så en dag kommer det ett vykort från någonstans i världen. Det hade gått två år utan ett livstecken så kommer det ett kort att allt var väl. Det var ett lite väl kort kort kanske men ändå: ”Jag mår bra, mår ni bra”, ja också namnet förstås.
Sönerna som blev sjömän var ofta inte mera än 15 år gamla när de började och då tänkte man inte så mycket på att någon mor eller far kunde vara orolig.  

Farbror Anders bekymrade sig för den unga frun Margit som hade gift sig med lotsen Torsten och flyttat in i lägenheten i lotshuset. Han hade sett att hon sköljde tvätten nere vid Kojören men det såg inte ut som när de andra kvinnorna låg på bryggorna vid sina klappstenar. Plötsligt, i nätaboden en dag, säger farbror Anders: ”Hon klappar inte tvätten” Torsten som var snabb i repliken svarar att de minsann inte ska slå sönder sina sängkläder. Man hade lite kontroll på varandra, men detta var inte bara negativt för det gällde också att kunna ställa upp och hjälpa varandra med både råd och dåd.  

Ibland kunde någon vara sjuk och man hade goda råd att ge eller bestämde man vilken dag man skulle åka till stan med lotsbåten nästa gång. Som barn var det lite besvärligt ibland eftersom det alltid var någon som såg vad man höll på med och detta avhandlades förstås i nätaboden. Så kunde det följa reprimander eller beröm allt efter graden av sysselsättning.

Som barn var det roligt att vara där och man kunde hjälpa till med att trä bötenålen eller nysta ryskegarn från garnvindan eller någon annat. När pappa tyckte att det var nog med barn bland nät och tjära så var det alltid: spring och… Konstigt att han alltid sa spring. Spring hem och bär in lite ved! Spring hem och hjälp mamma med att hämta lite vatten, du kan ju ta en halv spann! Alltid var det något på gång och oftast när någon av de andra gubbarna hade något speciellt intressant att berätta.  

Pålningen
Den allra vackraste högtrycksdagen påbörjades pålningen. Hejarpråmen bogserades ut och ankrades på plats för varje påle som skulle slås ner i botten. Det var ett hårt arbete med de tunga pålarna. Man åkte ut vid gryningen och höll så på hela dagen eller i alla fall så länge det var fint väder. Solen sken och brände på gubbarna som arbetade ihärdigt. Skjortärmarna var uppkavlade och svetten lackade. Alla blev brunbrända i ansiktet trots att man hade stora halmhattar på sig och all sololja som gick åt. Farbror Petter stod vid spelet och kultändningsmotorn drog upp hejaren som släpptes ner på pålen, gång på gång. Ibland träffade man på en sten och fick börja om igen lite vid sidan om. Så höll man på hela dagen. Ibland kommer arbetsbåten in och hämtar flera pålar men gubbarna stannar därute hela dagen.

Vid middagstiden åkte lotsen som hade vakten ut med maten till gubbarna. Alla fruarna kommer ner till båten med sina matsäckskorgar. Barnen som var sommarlediga ville naturligtvis följa med ut. Det var en upplevelse att se dessa solbruna gubbar i sina halmhattar arbeta och skoja och prata. Så när arbetet tillät gjorde man en paus och åt lunch, eller som det hette på den tiden, middag. Dessa matsäckskorgar var fulla med god mat. Fruarna hade packat det bästa man kunde, så där fanns alla husets godsaker samlade.  

Och pratet går och underlättar arbetet. En dag avhandlade man att man kanske borde banta, ett nytt uttryck som kommit fram förmodligen genom tidningen Husmodern. Alrik, som var lite rund av naturen, en alltid glad och godhjärtad person, ivrade för detta och tog ställning för bantarna. Så kommer matbåten och lämnar matkorgarna. Alrik som var klar med det just han höll på med satte sig ner och öppnade sin matsäckskorg före alla de andra. Petter som höll på med något och inte var beredd att sätta sig ännu: Kors, sulle ente du banta? Nej inte nu när jag får mat, blev svaret.

Så gick dagen och hade man tur så blev det lika fint väder nästa dag och då blir det pålning igen från soluppgång tills skymningen kommer.    

Så gick arbetet på den lilla ön. Man hade fördrag med varandra och man kom överens. Ålfisket var en viktig del av öns försörjning, men också en viktig del av gemenskapen på ön.

Arbetets gemenskap.

Tidningskungens besök på Långören

Ett minne från Långören av Håkan Bergström

Jag tittade upp från mina sysslor och såg den stora vackra motorbåten ligga och driva utanför Långören. Den hade just passerat fyren på Salthallen och låg där och drev i farleden. Jag började just intressera mig för båten när jag såg lotsbåten gå ut till henne och efter en stund låg den 34 m långa motorbåten inbogserad och förtöjd vid ångbåtsbryggan på Långören. 

Båtens namn var Edi och ägdes av Torsten Kreuger, den kände tidningskungen. Han var på väg österut genom Blekinge skärgård för att sedan följa ostkusten upp mot Stockholm.

Efter Möcklösund följde man farleden österut, man passerade Ytterön och satte kurs mot Hammaröarna. Ombord fanns Torsten Kreuger och hans fru samt sonen och sonhustrun och två besättningsmän. Torsten stod till rors och sonen navigerade när man närmade sig Bredören.  Bredören är en ör med mindre än en meter vatten. Den var vid tillfället utprickad med en prick norr om och en prick söder om. I sjökortet som inte var riktigt färskt fanns endast en prick norr om grundet. Man gjorde god fart, ca 20 knop.

”Vi möter två prickar en röd och en svartvit.”
”Det finns bara en i kortet.”
”Hur ska jag köra?”         
”Kör mitt emellan!”            

     Så styrde man mitt emellan de båda prickarna och så grundstötte man på Bredören. Det small till och båten kastades åt sidan så att en av fruarna som låg och vilade blev kastad ur kojen ner på durken. Båten fastnade inte på grundet utan fortsatte rakt över till andra sidan. Man slog stopp i maskin och inspekterade skadan. I de aktra hytterna var durken borta, det var öppet rakt ut i vattnet. Propellrarna var oskadade men fartygets båda roder var borta. Båten flöt fint och tog inte in vatten så man beslöt att försöka styra med de båda motorernas reglage. Ett för varje propeller. Det var fint väder och man följde farleden fram mot Långören där det fanns en Lotsstation.

 Vi som var barn var nere på bryggan och beundrade den vackra båten. Aldrig hade vi sett en sådan stor motorbåt. Hon var av aluminium och mycket stor. Fru Kreuger pratade med oss och bjöd på karameller, fyrkantiga karameller i cellofan. Jag återfann dem många år senare som Nickel.   

Dagen efter inträffade en händelse som jag nog aldrig glömmer. Det landade ett litet flygplan på vattnet och körde fram till klipporna vid Salthallen och förtöjde där. På flygplanets sidor stod skrivet: Stockholmstidningen, Aftonbladet. Flygplanet lyfte igen efter ett par timmar och tog med sig familjen Kreuger. De två besättningsmännen lämnades kvar ombord för att ta hand om båten som skulle bogseras till varv för reparation.  

Dagarna efter var Lotsarna på Bredören och fiskade upp ett av de båda rodren som skulle användas som modell för att gjuta nya. 

Detta är en av de händelser från min barndoms ö Långören där jag växte upp. Pappa var lots på Långören i sjunde generationen och allt som vi gjorde hade med hav och båtar att göra. Flygplan som landade på vattnet hade jag tidigare sett på Stumholmen, men det är en annan historia.  

Jag vet inte vilket år detta hände. Kanske 1950?

Den gamla lotsbrickan.

Av Håkan Bergström

I början av 1900-talet hade lotsarna en ID-bricka som bars i en kedja runt halsen. Den vackra brickan var ett tecken på den auktoritet och ställning som lotsen hade i sin tjänsteutövning. En statlig representant när det gällde förhållandena runt våra kuster. Lotsen hade ett stort ansvar både för fartyg, laster samt människoliv. Lotsen var den som hade lokalkännedom om de olika förhållanden som var viktiga att känna till när man skulle närma sig en hamn eller söka läskydd i hårt väder. Lotsarna hade också ansvaret för utmärkning av farlederna.

Under denna period var yrkesbenämningen Kronolots. Lotsen skulle bära sin ID-bricka i en kedja om halsen på den vita skjortan. Man kan förstå att denna bestämmelse var ganska impopulär hos lotsarna. Problemet var att brickan som var av mässing och ärgade av sig på skjortan. Gröna fläckar som man inte kunde ta bort. Så småningom drogs dessa brickor in genom att en representant för Lotsverket tog tillbaka brickorna vid de inspektionsbesök som gjordes på lotsplatserna.

På Långören var det två lotsar som inte hade låtit sig nöja med grönfläckiga skjortor utan man hade lämnat in sina brickor till juveleraren och fått dem förgyllda. Detta löste problemet och allt var frid och fröjd. Förgyllningen kostade fem kronor. När Lotsverket så skulle ta tillbaka brickorna så ville John Bergström och Per Berglund inte lämna sina ifrån sig förrän man fick betalt för förgyllningen. Det fanns nu inga pengar avsatta för detta ändamål på Lotsverket utan saken skulle undersökas. Eftersom denna undersökning ännu inte är klar så finns det två lotsbrickor kvar på Långören. Det var John Bergströms och Per Berglunds.

Det är John som har berättat historien som jag har försökt komma ihåg och återberätta så gott jag har kunnat.

(tillbaka)

Lotsdirektörens inspektionsbesök

En berättelse från Långörens Lotsplats på 1940-talet av Håkan Bergström

När Lotsdirektören hade aviserat sitt årliga inspektionsbesök började en livlig aktivitet i stugorna på ön. Allt fejades och gjordes fint. Fruarna bakade och städade så att allt där hemma skulle vara så fint som möjligt. Lotshuset gjordes i ordning för att kunna visas upp för sin högsta chef. På lilla Salthallen där alla prickarna förvarades och underhölls städades så att ingenting onödigt låg framme och skräpade. Båtarna som alltid var i bästa ordning fick den sista finishen. Lotsförmannen såg till att ha alla papper i ordning för att kunna visas upp.

När dagen för besöket var inne var flaggan hissad på lotsgårdens flaggstång, fruarna hade rena förkläden och barnen var "hela och rena".

Lotsförmannen åker tillsammans med båtsmannen med lotsbåten till Kållafjärden för att hämta Lotsdirektören för Södra Lotsdistriktet. Han reser med Lotsångaren Malmö. Inspektionsfartyget kan på grund av sitt djupgående inte gå in till Långören utan det ankrar vid Inlängan.

När så Lotsbåten kommer tillbaka till Långören och lägger till så står alla lotsarna, iklädda full uniform på Lotsbryggan. Man hälsar, tar i hand, bockar och gör honnör på bästa lotsmannasätt. Därefter fortsätter inspektionen hemma hos Lotsförmannen. Man går igenom alla papper och handlingar. Man diskuterar planerna för lotsplatsen, personal och utrustning mm. Hemma hos Lotsförmannen serveras vanligen lunch eftersom det oftast det är tid för detta då.

På eftermiddagen besöker Lotsdirektören de andra lotsarna i deras hem. Då finns det tillfälle för var och en att komma till tals om man har något särskilt på hjärtat. Direktören är inte bara intresserad av lotsarnas arbetsförhållanden utan talar också med frun och barnen. Som barn fick man en finger i ryggen och så gick man fram och hälsade och bockade. "Hur går det i skolan? Kan du ro och segla? Det är bra min gosse!" Sönerna kunde ibland fråga Lotsdirektören om man kunde få "bli inskriven". Pojkarna kunde redan som väldigt unga bli inskrivna i Lotsverket. På så sätt försäkrade man sig om att ha tillgång till kommande lotsar men god lokalkännedom.

Hemma hos oss i Lotshuset fick Direktören eftermiddagskaffe med dopp. Mamma mindes när hon var 90 år gammal …"han tyckte i alla fall om mina mandelmusslor".

Så är inspektionsbesöket över för denna gången. Alla lotsar, fruar och barn känner att det har varit en viktig dag och jag tror att alla känner sig uppmuntrade och lotsdirektören har fått underlag för sin vidare planering och ledning.

Flaggan vajar från den högsta flaggstången på ön, på lotsgården. Lotsdirektören åker med lotsbåten tillbaka till Inspektionsfartyget Malmö åtföljd av lotsförmannen och båtsmannen. På lotsbryggan står alla lotsarna i uniform men vita mössor och hälsar adjö på bästa lotsmannasätt. Att göra honnör och bocka, samtidigt.

Detta är ett av mina minnen som barn i lotshuset på 1940-50-talet.

(tillbaka)

Motorgaleasen Trions förlisning utanför Långören Nyårsnatten 1949
Sammanställd av Håkan Bergström

Motorgaleasen Trion från Karlskrona förliste utanför Långören nyårsnatten 1949.

Fartyget hade på grund av en motorskada råkat i drift och höll på att stranda i bränningarna öster om Långören då situationen uppmärksammades från Långörens lotsplats. Det var ostlig storm med grov sjö vilket ger ytterst besvärliga förhållanden utanför Långören.

Hemma hos Torsten och Margit Bergström, som bodde i lotshusets tjänstebostad med sina båda söner Håkan och Ingmar, firade man nyårsafton. Torstens föräldrar John och Sigrid var på besök tillsammans med brodern Ragnar Bergström, sjökapten hemma på besök. På eftermiddagen strax före mörkrets inbrott meddelade vakten att en galeas "flaggade". Att hon var nära! Att det var brått! I normala fall vid fint väder brukar lotsbåten gå ut med endast ett par mans besättning. Nu kallades alla och man skyndade ut mot haveristen. Med ombord i lotsbåten var lotsförmannen Petter Sjöström, lotsarna Torsten Bergström och Lennart Nydén, båtmannen Anders Andersson samt Ragnar Bergström.

När man kom ut förbi Hommenabben hade galeasen ankrat sydost om angöringspricken med båda ankarena "på tamp". Fartyget var på lätten, ankarkättingarna var kraftigt belastade och fartyget draggade. Det var ytterst svårt i den våldsamma sjögången och det begynnande kvällsmörkret att manövrera lotsbåten så nära att de nödställda kunde tas över. Galeasen låg när räddningen utfördes endast ett 20-tal meter från bränningarna. Om lotsbåten med detta knappa svängrum fått grundkänning eller motorfel hade den slungats mot klipporna och de ombordvarande hade knappast haft någon utsikt att komma iland med livet i behåll.

På stranden stod vi andra på ön, fruarna och barnen, och tittade ut i mörkret. Så efter vad som verkade en evighet är lotsbåten på väg in igen. Man hade bordat fartyget och tagit ombord de tre personer som fanns ombord. Två män och en kvinna. Lotsbåten lägger till och besättningen på galeasen Trion får nattlogi hemma hos familjen Sjöström.

Under natten sprängde Trion ankarkättingarna och kastades upp på Långören vid Blivik. Fartyget stod kvar tills det flera månader senare med hjälp av domkraft och ett par trålade sjösattes, rustades och seglade sedan åter i trafik.

Epilog.

Lotsförmannen skrev sin rapport till Lotsverket. Någon förmedlade rapporten till Carnegiestiftelsen och bragden blev belönad med Carnegiestiftelsens silvermedalj. Dessutom blev lotsarna av Kungl. Lotsstyrelsen, ur kaptenen G.E. Westermarks och hans hustru Emilies belöningsfond, belönade med 200 kronor var för "visat mod och rådighet vid räddandet den 30 december 1949 av besättningen å den vid Långören strandade motorgaleasen Trion". Ragnar som var med på expeditionen blev emellertid inte belönad troligen beroende på att han inte fanns med i lotsförmannens rapport till Lotsverket.

Sommaren 1937 seglade Trion med Bertil Berglund som skeppare och Torsten Bergström som bästeman, båda från Långören.

Tack till Ragnar Bergström, Skanör, för goda råd och information om händelsen.

(tillbaka)

Flatekan på Vanngården
av Håkan Bergström Långören

Det ligger en gammal flateka uppdragen i gräset vid Vanngården på Långören. Man kunde se den ganska länge tills den till slut var helt borta. Det sista man såg var konturen i gräset, konturen efter en gammal båt. Ingenting speciellt kanske, en gammal båt bara. Glömd och så till slut tog naturen tillbaka sitt, så som hon alltid gör.

Det var vinter och året kan ha varit 1944. Där kom hon övergiven och drivande över havet för att så småningom stranda på Långören. Varifrån hon kom vet ingen, kanske från andra sidan havet. Det kom många farkoster därifrån vid den tiden. Det var svårt att leva på andra sidan Östersjön.
Lotsen Torsten Bergström på Långören hittade ekan och tog hand om den. Han anmälde fyndet till Kustbevakningen så som man ska göra men tiden gick och ingen hörde av sig varför han fick behålla båten. En flateka var inte en sådan båt som användes på vår ö. Där förekom mest blekingsekor och jaktkanoter, så fanns
det motorbåtar och så lotsbåtarna förstås.

Pappa hade en grönmålad jaktkanot som han hade köpt när den redan var gammal. Den var tung att ro och ganska klumpig. Kanske skulle den här båten kunna användas till lite fiske och transporter nära ön? Det var en smäcker liten båt med en vacker språnglinje, akterspegel och med en ganska stor kraft i fören. Den saknade däck och var helt öppen. All inredning var borta, båten var helt tom.

Båten försågs med årtullar och ett par åror blev anpassade. Tillen och tofter blev tillverkade och så kom tjära och färg på. Hon hade en liten köl, en 3 cm hög kölbräda som sträckte sig utefter hela båtens längd. Denna köl bedömdes vara för klen varför den kompletterades med ytterligare några cm och kölen blev ca 10 cm djup. Det behövdes för att kunna ro en rak kurs och segla lite om det skulle behövas. I alla fall fick mittoften ett masthål också. Att man kan segla med alla båtar är en kunskap som man har i skärgården. Bättre eller sämre men det går i alla fall alltid att försöka. Ett öskar som passade i flata båtar tillverkades. Att allt gjordes hemma i det egna uthuset var en självklarhet.

Flatekan blev en vän i familjen. Alla använde henne och hon var ute på sjön mest varje dag. Utmärkt båt att vittja ryssjorna med. Sätta flundregarn, ljusa ål eller kasta med kastspö. Barnen hade också stor glädje av båten och det var med den som vi lärde oss att ro.

I samband med kriget samlades lotsar från hela landet till tjänstgöring i Falsterbokanalen. Från Långören blev pappa rekryterad. Det var en stor påfrestning för familjen, men tvungen att uthärda. Om man tackade nej så var det lätt att komma vid sidan om när det gällde karriären i Lotsverket. Pappa hade en tidigare tjänstgöringsperiod där så han visste vad det handlade om. Familjen bestod av fyra personer. Två söner, den ena sex och den andra tre år gamla. Pappa åkte iväg och började sitt arbete med att lotsa fartygen genom kanalen. All trafik genom Öresund passerade Falsterbokanalen eftersom det var minerat i hela sundet. Övriga lotsar från Långören var Erik Bergström som sedan hamnade på Aspö och Ture Olofsson som blev kvar som lots i Skåne.

Falsterbokanalen hade två lotsplatser Nord och Syd. Lotsarna lotsade bara ena hållet och cyklade sedan tillbaka.
Fram och tillbaka, dag efter dag, månad efter månad, åren gick. Man arbetade efter vad jag kommer ihåg sex dagar och var ledig den sjunde. Det gick i ett och det var nog en mycket ansträngande period för lotsarna. Det fanns ett lotshus vid varje lotsplats. Där fanns det förläggning där lotsarna kunde sova över och laga lite mat.

Pappa hittade så småningom en bostad så att han kunde sända efter sin familj. Det blev en lycklig tid för familjen. Pappa arbetade hårt men vi bodde i Ljunghusen ganska nära lotshuset så vi var ofta där. Inne i kanalen vid sidan om lotshuset fanns en liten badstrand. Det ligger en kaj där idag. Där tillbringade vi mycket tid, i alla fall på sommaren. Minnesbilden som dröjer sig kvar är sol och sommar med lotsarna i sina kakiuniformer och många badgäster som vill åka med lotsbåten ut.

När lotsångaren Malmö besökte Långören innan pappa åkte till Skåne så tog man Flatekan med för att lämna den i Falsterbokanalen. Det var med bestörtning som vi såg hur vår båt bara försvann. Pappa försäkrade att det var helt rätt och att vi skulle ha den sedan men jag förstod ingenting. Det var ingen rolig dag på Långören det kan jag försäkra. Ta vår båt! Vi använde den varje dag. Det skulle ta ett bra tag innan vi sågs igen.

Vi hade mycket glädje av Flatekan under perioden i Falsterbokanalen. En sommarsysselsättning var att ro ut en liten bit och försiktigt lyfta upp tångruskorna och skaka ur räkorna i båten. Tångruskan åkte i sjön igen och kunde på så sätt vittjas gång efter gång. Räkorna kokade mamma sedan. Härliga sommarminnen. Pappa fiskade med sina flundregarn och hade god nytta av båten. En utombordsmotor införskaffades och efter att akterspegeln blivit förstärkt kunde han utvidga sina fiskeområden.
En gärna sedd passagerare ombord var katten Lissie. Hon balanserade på den smala relingen och jamade varnande om vi kom för långt hemifrån. Lissie var dotter till en katt som var adopterad av lotsarna i kanalen. På väg in med lotsbåten efter att ha hämtat lotsen från ett fartyg mötte dom en katt som kom simmande i Öresund. Förmodligen hade hon blivit kastad i vattnet från något fartyg som passerade. Lotsarna räddade katten och hon bodde sedan dess hos lotsarna på Nord. En annorlunda katt. Hon var så stor. Väldigt smal men mycket hög och lång. Ingen hade sett en sådan katt. Hon trivdes bra på lotsstationen och skaffade sig sitt eget revir som hon sedan bevakade mot både hundar och katter.

En morgon var jag med pappa och tog flundregarnen. Tyvärr blev den ingen fångst denna gången. När vi ställde in motor och garn i sjöboden upptäckte jag att det fanns kattungar där. Förmodligen hade pappa kommit överens med mamma tidigare för jag fick välja ut en kattunge och ta den med hem. När vi kom hem till mamma i den nya lägenheten i Höllviksnäs hade vi en kattunge i en papperspåse i stället för vår uteblivna flundrefångst. Mamma tömde påsen i vasken och ut hoppade en kattunge. Det blev rop och skratt och mamma godkände den nya familjemedlemmen. Hon fick namnet Lissie efter grannfrun.
Perioden i Skåne tog slut och vi kunde åka hem till Långören igen. Senhösten 1949 flyttade vi hem. Pappa hade fått en tjänst på Långören och perioden i Skåne tog slut och var säkert mycket nöjd med detta. Det hade hänt mycket under vår session i Skåne. Över två år. Jag hade lärt mig cykla och hade börjat skolan, vi hade fått en katt, pappa hade skaffat motorcykel, mamma hade blivit spätta och satt på bönpallen. Resan hem gick bra. Flatekan åkte med Lotsångaren Malmö vid nästa inspektionsresa. Mamma och lillebror åkte med lastbilen med vårt bohag.
Jag fick åka med pappa på motorcykeln. Och Lissie då? Jo hon satt i en väska som hängde på styret på motorcykeln. Hon verkade vara nöjd och tittade upp då och då.

Så var vi hemma i lotshuset igen. På lotshusgården fanns grusgångar kantade av rabatter med blommor och ett grönsaksland längs staketet. I kåsen vid Kojören låg Flatekan. Vi var hemma igen!

Sommarlov, sol och sydvästlig vind. Vi, min lillebror Ingmar och jag var som vanligt ute i båten och rodde. Lekarna var olika. Ibland lekte vi lots och ibland var det upptäcktsfärd eller ett äventyr som att ta oss genom Balten, den trånga kanalen som skiljer Långören från Lilla Långören. Denna gången lekte vi segelbåt. Vi rodde upp mot vinden så långt vi kunde och så satte vi ena åran i masthålet för att fånga vinden och sedan satt vi i aktern och styrde med den andra åran. Så höll vi på fram och tillbaka tills pappa kallade in oss till stranden.

Pappa hade sett att det fanns ett visst intresse för segling och det spann han vidare på. Han riggade jaktkanoten med ett litet segel och så seglade jag med det hela eftermiddagen. Jag fick instruktioner och det gick tydligen ganska bra. På morgonen efter säger pappa till mig att åka med postbåten upp till Torhamn, gå upp till farfar för han hade något åt mig. Jag gjorde så. Farfar mötte mig på gården med ett segel. Ett sprisegel som han hade sytt tidigare. Det satt färdigt på masten. "Spristång ordnar nog pappa till".
När jag kommer ner till vägen med seglet på axeln kommer en bonde med häst och vagn: "jag ser att du är på väg till hamnen, hoppa upp!" Så kom jag hem med postbåten vid middagstiden med ett eget segel. Sedan dess har jag seglat och det betyder bl.a. att man slipper att ro så mycket.

"Vi har så många båtar att vi inte varken behöver eller kan ta hand om alla. Tycker inte du att vi kunde ge Flatekan till Magnus?" Vi hade flyttat ut ur Lotshuset och fått ett eget hus med strand och brygga. Tomten vid Kojören hade tagits över av en kusin till pappa. Sonen Magnus var så gammal att han nog behövde en egen båt att lära sig att ro i. Jo det är klart. Jag var nitton år och hade många andra intressen. Så blev det.

Hon fanns där Flatekan. Ofta såg jag Magnus mamma ro till Videskär. Det såg så fridfullt och harmoniskt ut. Det är egentligen det enda minne jag har av båten efter det vi lämnade den.

Det var en rolig båt. Undrar just var hon kom ifrån?

Tack Flatekan för många trevliga minnen!

(tillbaka)

Ål och kroppkakor - Ålakroppkakor

2003-11-18 Håkan Bergström

Livrätten på Långören var nog kroppkakor. De var gjorda av råriven potatis och fyllda med fläsk eller med ål. Kroppkakor serverades vanligtvis på lördagarna. Om det var något speciellt tillfälle som skulle firas tex. att sonen som var sjöman kom hem på besök så fick han givetvis kroppkakor. Man berättar att min farmor klagade, måste jag göra kroppkakor på julafton? Ja, det är ju lördag och om julafton är på en lördag så är det kroppkakor.

De godaste var nog ålakroppkakorna. Ålen var skuren i små skivor men med benet kvar i. När man åt så fick man en rad med ben kvar på tallriken. Vi barn räknade benen på tallriken och tävlade om vem som kunde äta flest kroppkakor. Då tänkte ingen på vilket arbete det var att göra kroppkakorna. Skala och riva potatisen var nog det jobbigaste.

Kroppkakan var ganska lös i sin konsistens. Den skulle naturligtvis vara hel så att innehållet inte föll ur men den har mycket lite likhet med de bollar som säljs som kroppkakor idag i varuhusen.

Så här gör man goda kroppkakor.

Man skalar och river en hel massa vinterpotatisar. En del av vattnet silar man bort genom att hälla smeten i en silduk eller i värsta fall en slag. När man tycker att den är lagom avrunnen så lägger man tillbaka den i en stor bunke. Man pressar eller river några kokta potatisar som man blandar i. Lite vetemjöl ska i, men inte för mycket. De kokta potatisarna hjälper till att hålla ihop kroppkakan och det gör också vetemjölet. Om du tycket att "jag skulle nog skulle ta i lite mera mjöl" så gör inte det! Kroppkakorna blir lätt för hårda. Å andra sidan, om du har i för lite mjöl så kanske kroppkakan inte håller ihop. Hur gör man då? Jo, man kan prova med den första när man lägger ner den i det kokande vattnet.

Det rimmade fläsket skär man i små tydliga tärningar. Man blandar fläsket med hackad lök och krossad kryddpeppar. Den ska krossas och inte malas. Om du vill så tar du ål i stället för fläsk. Skär ålen i små bitar med benet i. Ungefär 5 mm stora. Det ska vara liten ål. Man kan också blanda fläsk och ål, det blir också gott.

Man kokar ål och fläskkroppkakor i samma gryta. Gör ålkroppkakorna ovala och fläskkroppkakorna runda så att det går att skilja dem åt. Det är ju inte alla som vill ha kroppkakor med ben i.

Ta smet i handen och gör en liten urgröpning där man lägger fyllningen. Sedan stänger man kroppkakan i handen och formar den försiktigt. Man lägger kroppkakan i en stor träsked som man sänker ner i det kokande saltade vattnet. Låt skeden med kroppkakan ligga i grytan medan du formar nästa kroppkaka. Det finns speciella kroppkakeskedar av trä med hål i men det går bra med en vanlig träsked.

Glöm inte att salta duktigt. Kroppkakesmet tar mycket salt. Pröva genom att smaka på smeten. Det rimmade fläsket behöver inte så mycket salt men det gör ål.

När kroppkakan flyter upp är den färdig.

Man äter kroppkakorna med lite mjölk eller varför inte grädde som sås. Du som förstår livets goda tar också en klick smör på. Till efterrätt passar det bra med saftsoppa eller kräm, om man nu orkar någon efterrätt. Du plockade väl slånbär och gjorde saft i höstas?

Kroppkakorna som blir över delar man på mitten och steker till kvällsmat. Nu kommer lingonsylten fram.

Smaklig spis!

(tillbaka)

Om Gerda Ek och hennes Carl samt passagerarfartyget s/s Norge.

Sammanställd av Håkan Bergström, Långören

Opp mä dej däka han lever! Olof hade tagit två steg in i vardagsrummet hos August Jonasson och det utan att knacka på dörren. Han hade skjutit undan träregeln på dörren i svalen och gått rätt in. Det var dumt av honom att berätta det han hade hört för några dagar sedan. Men han visste inte om att flickan hade en käresta ombord på det där olycksaliga fartyget. Allt som hände på havet var ju av intresse på ön. Särskilt när det var fartygsolyckor som inträffade då avhandlades dessa om och om igen. Man spekulerade om vad som var orsaken och hur de skulle kunna ha undvikits. Naturligtvis, för det var ju detta som var deras liv där ute på ön. Man var lotsar och fiskare. Sjömän fanns i varje stuga. Olof Bergström hade nåtts av meddelandet om hur passagerarfartyget Norge hade förlist med 628 människor i Nordsjön. Året var 1904 och det var sommar. Inte visste han att flickan Gerda hade förälskat sig i en pojke och ännu mindre att han var på väg till Amerika med s/s Norge. Ett passagerarfartyg som tillhörde Scandinavian American Line. Han borde inte ha sagt något, men nu var skadan redan skedd.

Gerda som var det enda barnet till Karolina och August Jonasson hade inte stigit ur sängen på flera dagar. Hon varken åt eller drack. Hon var otröstlig. Olof Bergström som sedan ett år var lotsförman på ön hade hört om olyckan. Han var den som ofta tog initiativ när det gällde saker och ting som var viktiga för öns bästa. Han var den som engagerade sig i politiken och som ofta hade ärende till stan för att uppvakta myndigheterna när det gällde både det ena och det andra. Ibland räckte det att han åkte till Torhamn där kyrkan låg och därmed de som bestämde på det lokala planet. Han förstod att han hade orsakat problem för fiskarfamiljen i den lilla stugan mitt på ön. Han hade ju bara berättat och de hade ju i alla fall fått reda på det förr eller senare tröstade han sig med, men…

Nu kom det nya besked angående fartygsolyckan. 583 passagerare hade omkommit och dessutom 45 besättningsmän. En av de största fartygskatastroferna som hade inträffat. Så plötsligt kommer en lista på de som överlevt katastrofen. Det var bara några få, Olof studerar uppmärksamt listan. Så plötsligt ser han namnet Carl Ek från Jämjö. Det var ju Gerdas gosse, Olof rusar upp och springer de femtio metrarna bort till Augusts stuga. Opp mä dej däka han lever!

Carl var en av de få som hade blivit räddad. Efter att ha tillbringat sex dagar i en livbåt blev de räddade av en tysk ångbåt som satte iland dem i en Skotsk hamn. Efter att ha fått vila och blivit omplåstrad reste han vidare till Liverpool där resan mot Amerika fortsatte. Läs själv Carl Eks berättelse som han skrev när han kom fram till Amerika.

Så småningom kom Carl hem igen och gifte sig med Gerda. De skaffade sig en liten gård i Jämjö där de levde sina liv.

Carl Eks gripande berättelse följer nu här:

Anteckningar från en tragisk Amerikafärd Den 20/6 1904

Jag kan beskriva lite om min resa till Amerika. Den var just inte så trevlig, men det var i alla fall märkvärdigt. Det var den 20 juni jag reste från hemmet. Det var livliga tankar man hade om Amerika. Den 20 på aftonen var jag i Malmö, där jag fick stanna till den 22 på middagen. Då fick vi gå på ångfärjan till Köpenhamn, där hade vi trevligt med danskarna hela dagen. På aftonen gick vi ombord på den usle ångaren Norge. Det var en stilig kreatursbåt, det får man lov att säga, för när vi kom ombord så stuvade de in oss i ett hål där man fick vara en 750 man tillsammans och äta och dricka och sova och tvätta oss, det var ett riktigt svinhus i stället för ett människorum, så vi hade det läckert i den kajutan när en tänker efter. När vi kom i ordning på våra platser avgick vi från Köpenhamn den 22 och till Kristiania i Norge för att hämta flera emigranter. Vi kom dit den 23 på aftonen, så den natten fick vi fira där. Kl 9 på morgonen gick vi därifrån. Vi hade tämligen vackert väder det får jag säga, och vi kom till Kristianshamn samma dag på kvällen. Då vi ätit lite dansk pölsa och lite grovt bröd till nattvard, så gick vi ut i staden ett slag för att se oss om lite. Jag och några kamrater hade lite grann trevligt, sedan återvände vi till fartyget för att vara ombord innan det gick sin väg den 25 på morgonen kl. 5 då vi skulle fortsätta vår resa ut på atlanten. Det var härligt väder hela dagen. Den 26 på söndagen var det också vackert väder, den dagen gick med lättja, vi hade sång och musik , vi hade också dans hela dagen, så att den dagen var trevlig, men vi var inte mer än 35 svenskar ibland 750 personer. Det var judar och ryssar och polacker en massa. Vi passerade norra skottland på söndagsförmiddagen. Så hade då den dagen gått, vi gick till kojs kl.2 på natten. Dagen därpå den 27 på måndagen var vi i full fart mot England men kursen för oss var nog ganska skral. Kl 11 på förmiddagen inspekterades fartyget av chefen men det var inte någon noggrann inspektion. Vi hade nu som förut inga ledsamheter, utan vi hade spel och dans till kl.10 på kvällen när vi tvingades att sluta upp. Vi kunde då inte ana den olycka som skulle drabba oss dagen därpå, vi kunde inte tro att så få se Skottland som vi fick, men det dröjde ju förståss, för det var många svåra ledsamheter innan dess.

Jag fick för mig på aftonen när jag lade mig, att jag inte skulle taga av mig kläderna, så jag tog endast av mig hatt och rock, vilket var mig till stor hjälp på morgonen, då allt fick gå med hast för då var det ingen glädje längre ombord.

På tisdagen den 28 på morgonen kl.7 när alla låg och sov så fick vi höra en hiskelig stöt i sömnen. Jag som med hast vaknade av stöten sprang häftigt upp ur bädd och tog på hatt och rock. Det första jag fick höra var att fartyget stött på ett grund: Då tänkte jag att det går till botten så fort som möjligt.-- Vid det båten stötte på grund gick den fram med sådan fart att den gick tillbaka och stötte på för andra gången, det var tämligen skarpa stötar båda två. Jag skyndade upp på däck för att se om det var fara, när jag hann till relingen såg jag över fartygssidan hur det sjönk med fart. O, vad där var jämmer, det var gräsligt att höra människors skrik, de jämrade sig lite var över sina liv. Båten sjönk så fort så den gick under på 15 min. Det var en ganska hög fart för så många människor att nedstiga till havets djup.

Jag stod en stund och såg mig omkring för att få se någon av mina kamrater men förgäves. De arbetade med båtar för att fira ned dem och rädda sig ur sitt farliga läge men utan möjlighet för största delen.

Nu var det allaredan två båtar som gått till botten av de små. Snart var den stora ångaren under vattnet, nu var alla livbåtarna firade så när som styrbordsbåten, den största som de nu arbetade med att taga ur skråna. Den satt fast som berg, så vi fick hugga och bräcka loss den.

Vattnet i den stora båten kom med sådan fart att de människor som låg underst i fartyget hann inte upp. Trapporna som gick upp till de övre däcken slogs ned av vatten så när de vaknade som låg i understa rummen, så gick vattnet upp över sängarna och de som inte vaknade blev dränkta i sin sömn och fick sova till sin död i grav.

Vi lyckades till slut få upp den båten som var kvar, men det var ett förskräckligt arbete och när vi lyckades få den i sjön så var den nära att gå under för halva båten kom under vattnet därför att båtginorna var inte i så gott skick, så att den ena löpte fortare än den andra. Den som stoppade fick vi hugga av med en yxa och då gick den ändan på båten under vattnet och den andra kvarhöll de så fast att vi knappt kunde få den loss. När vi äntligen fick den så att båten stod på jämn köl , så kastade de sig huvudstupa ned i båten och vattnet , det fick gå som det ville. En del som kom i båten bröt av sig armar och ben.

När vi sedan lyckades med mycken möda att få båten ifrån fartyget i den starka ström som blev ikring, så var det svårt att komma undan med den lilla fullastade båten. Vi lyckades dock med kraftiga årtag att avlägsna oss så långt ifrån att vi var säkra för fara från fartyget. Det började att blåsa med alla krafter när den stora båten gick under, och varade sedan till nästa dags morgon då vi låg ensamma med vår lilla båt på atlanten

Vi låg lite ifrån för att se när fartyget gick under, det var inte mycket nöje. Förändan på båten var redan under vatten medan akterändan var uvanför. När den kom i vattenlinjen så blåste det i ångvisslan en gång sedan exploderade pannorna så att en del människor sprängdes i luften. Det var gräsligt att se, och hela akterändan stod full av folk. Det var svart av människor och ingen hjälp syntes där för dem, utan de fick gå till botten med båten. Vi som var i livbåtarna kände oss lite säkrare för tillfället, åtminstone först. Vi hade ganska stor fara med att kunna rädda oss från allt folk som ville komma i båtarna. De var nära att sänka oss i våra överfyllda båtar som var halva med vatten för jämnan, så vi fick vara fyra man som länsade hela tiden.

När fartyget hade gått under såg vi rakt inget annat än lik på lik tillsammans med allt det flytande vrakgods som var på däck. Det kunde vara någonting som var så stort att många personer kunde vara däruppepå. Man såg ibland föremål som man inte kunde se annat än människohuvud på, och rätt som det fanns där så var det försvunnet utav de stora sjöarna som vällde fram.

Vi fattade beslut om att ro båten mot böljorna, men det misslyckades för oss därför att det var för stark storm, så att vi drev bakåt och till all olycka var att vi kom ibland lik och vraket som drev med vinden så vi kunde knappast klara oss därur. Vi trodde säkert vi skulle slagits i småbitar av alla hårda stötar vi fick av allt flytande vrak.

Vi var 70 personer i vår båt tillsammans med kvinnor och barn. Så var där i den andra båten 32 personer och i en tredje 17 st. Den fjärde båten kan jag inte beskriva för den kom inte iland samtidigt som oss.

Vi hade nu fått kaptenen ombord i vår båt som ledsagare. Han var nästan utan liv när vi fick honom i båten. Han hade varit med fartyget under vattnet två gånger med den skarpa fart som det hade. När vi fick honom i båten trodde han sig ha legat i vattnet en hel timma.

Sedan vi icke kunde gå fram mot strömmen, så lät vi båten gå hjälplöst för vinden så att vi skulle kunna klara oss ur vrakgodset. De andra båtarna var nu ur sikte för oss tillföljd av dess besättning som inte var så stor.

När nu kaptenen hade kryat på sig liten grann gav han order att det skulle göras en undersökning om den rigg som fanns i båten. Det lyckades oss att finna ett segel och en mast och en spir så att vi kunde tillverka en liten rigg. Vi fick använda förtöjningsändarna och om ett par timmar kunde vi sätta segel och gick framåt med ganska bra fart. Den dagen och natten var det samma starka bris som vid olyckstillfället. Men den andra dagen i vår lilla båt stillnade vädret lite så att vi kunde resonera med varandra och komma litet i ordning. Vi hittade litet båtproviant och käx och vatten så att vi hade litet av det t.o.m. den sjätte dagen att uppehålla livet med. Vi tog det sista på morgonen då.

Senare på aftonen lyckades vi att få räddning efter att med stora mödor ha genomlidit dessa sex dagar.

På tredje dagen hade vi seglare i sikte, men vi lyckades inte få någon hjälp. På femte dagen träffade vi åter igen en stimmbåt men för andra gången var det misslyckad räddning, och det gick tills sjätte dagen kom. Vi hade ganska vackert väder då.

Kl.6 på morgonen blev vi upptagna på en tysk stimmbåt som vi lyckats få i sikte kl.4 på eftermiddagen. Det blev ett jubel för alla när vi såg räddning i närheten. Vi hissade upp en röd filt till räddningssignal som vi band i toppen på vår lilla mast, så att den skulle synas. Vi hade omkring tre timmars tid till Skottlandsöarna när vi blev upptagna på den stora båten. Vi kände oss nu som vi varit på jämn mark. Här ombord på båten fick vi åtnjuta välbehövlig vila. Dagen därpå måndagen den 4 juli ankrade båten i xxxxxx på xxxx Skottland. Där fick vi komma i vår båt och segla in själva till kajen. När kl. var 11 dagen efter den 5 juli blev vi mottagna med uppassning och fick sjukvård och god vila, vilket vi länge längtat efter. Där stannade vi till den 8, då vi reste till Liverpool och var där till den 12 juli. Resan till Amerika från England gick sedan utan fara.

Carl Ek

Skrivet efter framkomsten till Amerika.

Faktauppgifter om s/s Norge

Passagerarfartyget Norge byggdes hos Alex Stephen & Sons Ltd. I Glasgow 1881 för det holländska rederier Engels Line och fick namnet Pieter De Coninck. 27 feb. 1889 såldes fartyget till det danska rederiet Thingvalla Liniens och blev omdöpt till Norge. Hon sattes in på linjen Stettin via Köpenhamn, Christiania och Christiansand till New York. År 1900 blev fartyget överfört till D.F.D.S och insatt på linjen Skandinavien-America line och den 21 oktober började hon sin första resa från Köpenhamn.

Passagerarfartyget hade en dräktighet om 3310 brt och kunde ta 750 passagerare. Hon var 105 m lång och 11,6 m bred. Hon hade en motor på 1400 hästkrafter med en toppfart av 10 knop.

S/s Norge förliste den 28 juni 1904 då hon under tjocka körde på den ensamt belägna klippan Rockall väster om Hybriderna. Hon sjönk efter några minuter efter att ha glidit av grundet. Ombord var 727 passagerare och 68 besättningsmän. Katastrofen kostade 582 passagerare och 45 besättningsmän livet. Detta var den största katastrofen i dansk sjöfartshistoria.

(tillbaka)